Reaktion

Lilla har varit på läger i helgen och ätit på veganrestaurang. På kvällen kliade det på armarna och när hon tittade hur hon såg ut var de väldigt rödprickiga. En reaktion.

Vi vet inte på vad, men får jag gissa så tror jag inte att restaurangen hade tillräcklig koll på sina saker och att det Lilla åt var kontaminerat av något hon inte tålde.

För mig är frågan bara vad hon kan reagera så pass mycket på, så fort?

Fortsatt utveckling

"Jag är så trött mamma, så jag orkar ingenting. Lisa frågade om det var något som inte var bra eftersom jag såg så trött ut i skolan".

"Jag har tagit min medicin några gånger, för jag tycker att det är så jobbigt att andas och det är så rossligt och hostigt".

Det händer något med Lilla. Och det är inte riktigt bra.

Ikväll har hon inte orkat något alls. Hon har inget tålamod. Hon är ledsen, skäller och bråkar. Hon vill bara vara ensam.

Att hon självmant och på eget initiativ har tagit medicin är en väldigt stor framgång. Det tyder på att hon sett och förstått sambanden och det är positivt. Det som inte är lika positivt är att hon plötsligt upplever att hon behöver medicin. Det verkar uppenbarligen som att hon hamnat i en ond cirkel och att det tillkommer fler och fler symtom.

Dags igen

Idag berättar Lilla om ännu en allergisk reaktion från tarmen. Det kom inför sista lektionen och då hade hon alltså hunnit med både skollunch och hemkunskap.

Nätapotek och antihistamin

Jag har tyckt att det verkar så smidigt att beställa hem den receptbelagda medicinen på nätet, men första gången fick jag bara med hälften hem och det krånglade och jag fick dubbelkolla med apoteket innan jag till slut fick sista paketet medicin och totalt sett blev det mer jobb än att ta sig till ett vanligt apotek och vänta.

Nu tänkte jag att det måste varit en engångsföreteelse och att det inte kunde hända igen, så jag beställde. Fick sms om att min beställning kunde avhämtas påföljande vardag efter kl 16. Jag gick till uthämtningsstället och fick ett paket. Jag frågade lite försynt om det var allt och fick veta att det var allt. När jag kom hem insåg jag att det var ena dotterns medicin, den andra dotterns medicin saknades.

För en gångs skull hade jag helt slut på en av medicinerna, antihistaminet. Det brukar aldrig hända, eftersom jag brukar ha koll på vilka mediciner vi har hemma och vilka vi behöver få hem och när. Och det värsta var att den medicin som var slut var beställd för den dotter vars medicin saknades.

Jag hann inte få tag på apotek och utlämningsställe innan Stora skulle åka iväg till pappa. Hon fick helt enkelt åka utan antihistamin. Och två dagar utan räckte för att ge henne allergiska symtom i näsa och ögon. Hon kom hem igår och klagade över att det kliade i ögonen och hon var röd och näsan rann värre än vanligt.

Det var just antihistaminet läkaren ville sätta ut för Stora som ett test, eftersom han trodde att Stora tog det av slentrian. Då gick det inte. Nu gick det inte. Det är bara att konstatera att Stora inte klarar sig utan.

Och apotekspaketet, som inte fanns på utlämningsstället första gången jag var där och försökte hämta ut? Jodå, det fanns där i helgen. Och har funnits där hela tiden.

Reaktion!

Igen.

Nu börjar det bli lite väl mycket för att det ska kännas bra och tryggt. Idag har Lilla inte ens kunnat redogöra för vad hon ätit eller när reaktionen kom. Bara _att_! Ont i magen, illamående, snorbajs och extrem trötthet.

Åh, jag vill inte tillbaka till det vi hade förut. Vill inte. Vill INTE!

Reaktion!

Det var ett tag sen sist. Alla framsteg vi har haft har gjort att jag blivit lite mer våghalsig och lite mindre rädd och jag låter Lilla testa även sånt som jag inte har megakoll på.

Maken hade varit på kondis och köpt ett bröd. Han hade för egen del frågat om det fanns havre i brödet och fått veta att det bakades på grahamsmjöl och rågmjöl. Jag tyckte att det kändes tillräckligt okej för att ge även till Lilla.

Inom en timma klagade hon på att hon mådde illa och hade ont i magen. Då förstod jag inte vad som var på gång, utan jag trodde att det var lite nervositet inför lägret och kanske lite för att hon inte hade någon större lust att åka den här gången. Lägret är nämligen inte längre på samma plats och nya platser och förändringar i rutiner är jobbiga och svåra för Lilla.

När det var dags att packa ihop och åka började Lilla bli riktigt arg. I bilen skällde hon på oss och vi fick inte möjlighet att prata till punkt en enda gång. Hon kunde tala om att hon kände sig arg i hela kroppen och att hon inte ville vara sån. Några minuter senare började det stickas och klia i läpparna och i munnen. Först här förstod jag vad som hänt. Jag kunde sedan se att hon var alldeles rödsprängd i ögonen.

Hon fick ta extra antihistamin och sen höll jag tummarna.

Här blev ett dilemma.

Å ena sidan lämna Lilla på lägret med allergisk reaktion som jag inte vet åt vilket håll den går och hur illa det blir. Å andra sidan, ta med henne hem och riskera att hon inte alls kan tänka sig att åka på läger igen och att det som tidigare fungerat så väl plötsligt skulle kunna bli en kamp och något som går att ifrågasätta. För dem med barn utan npf kan det vara svårt att förstå hur en sån utveckling kan se ut och vad det kan få för resultat - men jag är inte alltid beredd att ta den "risken".

Efter att ha pratat med lägerledarna och instruerat noga, valde jag att lämna henne på lägret som det var planerat från början. Lilla var inte helt överens med mig, men det hade hon inte varit utan reaktion heller.

Efter en timma ringde hon mig och var ledsen och ville inte vara kvar, ville inte äta med de andra och ville ingenting. Jag försökte få henne på andra tankar och försökte få henne att se det roliga som skulle hända idag. Det var svårt.

Som mamma flera mil från lägret är det svårt att avgöra hur illa det är och vad som är rätt att göra. Det kändes inte helt rätt i magtrakten, men jag försökte mota bort känslan. Efter några timmar kom ett sms, där Lilla berättar att hon nu mår mycket bättre, även om hon inte är helt bra och att det var gott med mat och att hon ätit. Under kvällen kom sedan ytterligare sms och det verkar ha klingat av.

Det är nog inte så enkelt att Lillas allergi lugnat sig helt och hållet utan att det fortfarande finns saker som triggar och som triggar mycket. Frågan är bara vad? Enligt den jag pratat med på kondiset ska det inte finnas något i brödet Lilla inte tål, men på måndag när bagaren kommer tillbaka ska han ringa mig och så får vi se om vi tillsammans kan fundera ut vad det var?

Mail

Jag fick ett mail som reaktion på förra inlägget och jag blev verkligen jätteglad, för mailaren påpekade en viktig sak som jag glömt att berätta om för damen som ska delta i utbildningen av skolpersonal.

Barnen ställs i princip alltid utanför om det bjuds på fika i skolan. Det spelar ingen roll om det är någon av klasskamraterna som bjuder på något i samband med en födelsedag eller om det är något skolan anordnat. Jag har under alla år erbjudit mig att skicka med, men jag måste veta i förväg! Jag förstår att det kan vara svårt att täcka upp för de gånger klasskamrater bjuder på glass, men alla de gånger skolan bakar pepparkakor, eller som när de i Lillas skola lagade soppa och trots att det hade varit busenkelt att göra en variant hon tålde så följde de bara sitt vanliga recept och hon fick stå och titta på. Ingen hade tänkt på att göra något till henne – inte den gången heller.

Det är jätteviktigt! Våra allergiska barn ska inte behöva diskrimineras på grund av sina allergier. De ska inte behöva vara utan och de ska i de fall det är möjligt få ersättning som är så lik de andra barnens som möjligt. Det räcker inte att erbjuda en apelsin om de andra barnen får tårta. Det räcker inte att ge dem vatten om de andra får saft.

Och ja, nu har jag mailat utbildaren igen. Jag har inte fått svar, men jag räknar med att det har kommit fram! =)

Tack för att du påminde mig!