Utsatt

Jag hämtade Lilla Dottern vid lunch idag och då satt hon ensam och väntade. Klasskamraterna hade redan gått till matsalen. Jag var inte sen, men de andra barnen hade gått tidigt. Det är så svårt att inte tycka att hon får betala ett högt pris, så svårt att inte tycka att hon blir väldigt utsatt.

När hon kom hem deklarerade hon att vi var tvungna att skynda oss, för hon ville inte komma för sent. "För idag känns det som att jag går i skolan på riktigt när alla barnen är i klassrummet". Lilla Dotterns klass har bytt klassrum med barnen som går i det klassrum Lilla Dottern tål. Hon får en dag på det här sättet. En dag! En dag då hon får känna att hon går i skolan på riktigt. Den andra tiden är hon utanför. Satt på undantag.
Klasskamraterna säger att de inte vill byta klassrum. Lilla Dottern säger att hon inte blir ledsen, men att hon blir sur på dem. Sur för att de inte har förstått. "För det har dom inte, mamma".

Hon tvingas bli så stor, ansvarstagande och klok. Hon får inte längre vara barn. Nu ska hon orka stå upp för att klassen ska byta klassrum på grund av henne. Det är svårt att tro att hon inte kommer bli utsatt.

Kalas nummer två

Jag har pratat med en av mammorna som ordnar helgens andra kalas och med den informationen jag har idag ser det ut som att Lilla Dottern kommer kunna vara med! Hon hade ställt in sig på att inte kunna vara med, eftersom det var i en miljö som inte egentligen är ok för henne. Men, förutsättningarna är ändrade och nu ska barnen vara utomhus och DET klarar ju Lilla Dottern borta lika bra som hemma. =)

Det känns skönt att kunna låta Lilla Dottern vara som andra barn, även om hon kommer medicinera i förväg och ha egen mat och extra mediciner med sig.

Rätt

Det var precis som jag trodde. Man kommer inte alls att flytta klassen innan terminen är slut. Och det får mig att börja fundera över hur det faktiskt ska bli till hösten...

Men, är det inte typiskt att jag ska få veta det via fröken H och inte av rektorn...?

Skola

Skola imorgon igen. Och jag vågar inte lita på att Lilla Dottern inte blir ensam så jag har lovat att följa med. För hennes skull och för min. Jag vill inte att hon ska vara utsatt. Jag vill inte att hon ska vara ensam.

Hon är trygg i att jag följer med. Jag mår bättre av att göra det. Men gagnar det saken? Kommer det att göra att skolan ser till att kamrater finns på plats redan på morgonen när det är dags? Kommer Lilla Dottern få någon undervisning eller är det enbart förvaring imorgon också?

Jag är kritisk, mycket kritisk till hur skolan har skött Lilla Dottern efter att hon blev sjukskriven. Jag är glad för att Lilla Dottern har extremt lätt att lära och att vi tillsammans har kunnat se till att hon inte behöver gå om ett år. Men, det har inte varit tack vare skolan. Det har varit tack vare mig och framför allt tack vare Lilla Dottern.

Lunch

Vilken underbar känsla att sitta och prata med någon som precis förstår Lilla Dotterns problem. Vilken underbar känsla att inte behöva förklara in i minsta detalj för att den andra redan vet och har varit med om samma sak. Vilken underbar känsla att känna att man inte är ensam.

Jag har lunchat tillsammans med en mamma vars barn är mer allergisk än Lilla Dottern och som i mångt och mycket kämpar med samma saker som vi gör. Tiden sprang iväg så jag glömde klockan och missade att tiden för parkeringen hade gått ut. Nu gick det bra och jag såg inte en enda parkeringsvakt och hade heller inte fått p-böter.

Men, lunchen gav mersmak. Det är en sak att ventilera i skrift och det var en annan sak att ventilera i talade ord, när man får direkt återkoppling på det man säger.

En timma

Eller iallafall 55 minuter satt vi ensamma i grupprummet idag. Jag är LESS. Så in i vassen LESS på skolan som inte tar oss på allvar.

Tanken har aldrig varit att Lilla Dottern ska sitta ensam i grupprummet med mig. Tanken har varit att hon ska ha klasskompisar och undervisning. Det här är till och med sämre än två timmars hemundervisning per vecka. Och inte blev det någon bättring av att sköterskan pratade med rektorn eller att jag pratade med fröken H.

Jag kan inte påstå att jag känner mig trygg i att skicka Lilla Dottern ensam till skolan nästa vecka.

Usch!

Osnäll

Jag ledsnade på att vara snäll. Jag bestämde mig för att bli besvärlig. Jag bestämde mig för att ställa krav. Jag bestämde mig för att ifrågasätta. Jag bestämde mig för att bli obekväm. Allt efter ett telefonsamtal med rektorn på Lilla Dotterns skola, där jag fick uppfattningen att hon inte tänkte låta Lilla Dotterns klass byta till det klassrum som faktiskt fungerar efter flera dagars provokationer.

Jag ringde rektorns chef. Och jag fick honom att berätta att funktionshindrade barn skulle ha möjlighet att gå kvar i sin vanliga klass nära hemmet och i den skola de tillhör. Han lovade mig att problemet med Lilla Dotterns skolgång ska vara löst innan vårterminen är slut och att han genast skulle ge rektorn i uppgift att sammankalla ett möte med alla parter: mig, rektor, sig själv, läkare och sköterska.

Stenen jag satte i rullning efter telefonsamtalet med rektorn häromdagen har resulterat i att vår sköterska sett till att det blir möte med rektorn, rektorns chef, mig, läkare, sköterska och lärare om en vecka. Hon har pushat på för att Lilla Dotterns klass ska flyttas till det klassrum som fungerar, så snart det bara är möjligt. Redan innan vårterminen är slut. Hon har sagt ifrån att jag inte ska vara ställföreträdande lärare till Lilla Dottern med kamrater under tiden provokationen pågår och jag fortfarande är där. Hon har sagt ifrån att det inte är medicinskt försvarbart att utsätta Lilla Dottern för provokationer i samma byggnad hon blir så sjuk i, även om det är i en annan lokal, trots att det är rektorns önskan. Hon har återigen förklarat samma saker för rektorn som jag och hon och läkaren redan har gjort angående Lilla Dottern och enligt sköterskan fått rektorn att bättre förstå situationen kring Lilla Dottern. Hon har erbjudit sig att komma till ett föräldramöte i Lilla Dotterns klass för att informera kring Lilla Dottern och varför barnen måste byta klassrum. Sköterskan hade fått förklara även Stora Dotterns allergier och barnens genetiska arv och att det inte är jag som hittar på och är hispig. Hon hade även fått svara på frågor som tydligen hade kommit från andra föräldrar om att Lilla Dottern gör vissa saker och inte andra. Sköterskan tyckte sammanfattningsvis att det var ett positivt samtal och att allt kommer att lösa sig med mötet på fredag. Jag hoppas att det blir så.

Som om det inte räckte har jag bett om ett kompletterande läkarintyg att skicka med till Länsrätten och där har jag istället för att vara vag och otydlig, skrivit exakt vad jag vill ha styrkt med läkarintyg. Och när jag ändå höll på bad jag om ett helt nytt inför återansökan av vårdbidraget på samma sätt. Och jag fick bara positiv feed-back på att jag skrivit upp vad jag ville ha styrkt. Detta förvånade mig mycket eftersom jag tror att jag gör fel i de lägena när jag pekar på vad jag vill ha. När jag upplever att jag kräver.

Jag har också bett att få intyg från min arbetsgivare att skicka till fk och när det inte var utformat på ett sätt som jag ville så bad jag om ett nytt, också här med instruktioner om hur jag ville att det skulle vara. Det tar emot när jag, återigen i mitt tycke, anser att jag kräver något. När jag inte är nöjd med det jag fick. Jag tror att jag är besvärlig och att jag uppfattas som jobbig.

Så kontentan av att vara besvärlig, eller iallafall att jag upplever att jag är besvärlig och ställer krav, blir att saker och ting händer och att jag får mer som jag vill. Men också att jag själv upplever att jag är besvärlig vilket ger mig en obehagskänsla. En känsla jag idag kan ha en viss distans till och fråga mig själv om den verkligen ÄR rätt, eller om det månne är jag som är extra känslig i de här situationerna. Svaret blir i de allra flesta fall att jag är extra känslig. Inlärt extra känslig sen barnsben. Och det tar tid att lära om. Lång tid. Men händelser som dessa idag ger ändå mig positiv feed-back och gör det lättare att vara osnäll och kräva även nästa gång. Bra eller dåligt? ;-)

Skola

Vi har varit i skolan idag igen. Och det går fortfarande bra. Jag hoppas att det blir lite mera ordning på provocerandet den här gången. Förra gången fick vi avbryta efter att jag hade varit hos frissan och Lilla Dotter dessutom verkade ha ett virus på gång. Det tog en vecka att få ordning på den reaktionen.

Förra veckan var kort vecka och Lilla Dottern var i skolan en dag av tre möjliga. En dag var hon med klassen i simhallen och den andra var hon hemma efter att ha varit och klippt sig och vi inte var säkra på hur reaktionen efter det, blev.

Men, nu är vi alltså på gång. Den här veckan har fyra skoldagar. Barnen är lediga på onsdag. Studiedag.
Idag har vi varit i skolan hela förmiddagen. Tyvärr fick vi mest sitta av tiden utan klasskompisar och utan instruktioner från fröken H. Den sista timman fick vi sällskap av två klasskamrater och också en uppgift att göra: Skriva en saga om hur det har varit att gå i 3an.

Lilla Dottern är ambitiös. Hon skrev först en hel sida om vad berättelsen skulle handla om (en snygg disposition faktiskt, fast det vet hon inte vad det är!) Och sen började berättelsen om hur det har varit att gå i klass 3A. Allt från ny fröken och nytt klassrum till vad de gjort i slöjden, vilka nya barn som kommit till klassen och att de börjat med engelska och division. Ingenstans fanns ett ord om att Lilla Dottern bara gått en termin detta året. Ingenstans. Jag gissar att det är hennes sätt att hantera situationen. Hon vill vara frisk och som alla andra. Hon vill inte tänka på att hon har varit borta snart en hel termin. Hon vill skriva om det som har hänt i skolan och som även de andra har varit med om. Inget som är speciellt för henne, som att hon fått låna hem fröken H, eller att hon inte kunnat vara i skolan. Och jag vill inte peka på det heller.

Imorgon är en ny dag. Vi går till skolan som de andra barnen gör. Vi hoppas få sällskap i grupprummet och uppgift att göra. Jag tänker ta med en bok att läsa. Och långkalsonger, vinterpäls och raggsockar. Det är kallt, svinkallt i grupprummet. Jag har suttit med jacka på hela dagen idag. Och frusit.
Men, Lilla Dottern ska få gå till skolan. Det är bra. Även om jag fryser.

Länsrätt

Nu är det dags att överklaga till Länsrätten. Jag sitter här med fks yttrande och funderar över hur man egentligen skriver ett yttrande till Länsrätten. Vad ska man ta med? Ska man skriva en hel uppsats igen eller ska man bara konstatera att fk har bedömt fel och hänvisa till fks egen vägledning och krydda med ett par domar som styrker MIN sak?

Det är märkligt vad mycket konstigt man måste lära sig när man har lite-mer-än-vanligt-allergiskt-barn. Och nästa tisdag måste yttrandet ha nått Länsrätten.

Jag får inte glömma att påpeka än en gång att jag vill ha muntlig förhandling. Jisses. Ska jag utsätta mig för det...? Jag får väl försöka se det som att det är något nytt att lära, det också.

Lite gladare

Jag ringde handläggaren för fonden och berättade om det negativa beskedet från lägeransvariga och handläggaren undrade om det fanns någon motivering till beslutet att inte låta Lilla Dottern följa med, men det gjorde det som sagt inte.

Men vet ni vad? Pengarna, de pengarna vi skulle använda till lägeravgiften, får vi trots allt och de ska användas till en rekreationsresa! Inte för att jag hellre vill ha pengar än att Lilla Dottern fick åka på läger, men en resa blir iallafall plåster på såren för henne.

Tack Astma-och allergiförbundet!

Ledset

Igår fick vi besked om att vi fått fondpengar så att Lilla Dottern skulle kunna åka på allergiläger i sommar. Vi hade fått hela summan beviljad, vilket betyder att vi inte skulle behöva stå för någon del av kostnaden själva, förutom kostnaden för resa till uppsamlingsplatsen i Göteborg och det kändes ju som en lätt sak att ordna.

Jag sökte ansvarig för lägerverksamheten igår, för att försöka få ett besked att Lilla Dottern blivit antagen, men lyckades inte komma fram per telefon och mailet jag skickade förblev obesvarat hela dagen.

Idag kom ett brev på posten.

"Hej!

Ni har ansökt om plats för ert barn till Majblommans sommarläger på Galtarö. Platserna har nu fördelats och tyvärr måste vi meddela att ert barn inte kommit med.

Med vänlig hälsning
Majblommans riksförbund

NN"

Lilla Dottern grät så hon skakade, tårarna forsade och hon var alldeles förkrossad. Det är tanken på lägret som hållit henne uppe i vår när hon inte kunnat gå i skolan. Tanken på att få vara med andra barn i samma situation, på en plats där hon sannolikt mår hyggligt bra och att få göra massor av roliga saker – det har gjort att hon känt att hon har haft något att se fram emot. Och vi trodde nog allihop, jag, sköterskan och läkaren att hon var en given kandidat till att få följa med.

Nu blir det inte så.

Och som Lilla Dottern sa mellan hulkningarna: "Nu får du ge tillbaka pengarna för nu behöver vi ju inte dom mer"

Skyldig

Tanken slog mig igår! Det är nog inget virus som gjort Lilla Dottern sämre. Det är nog JAG!

Jag var hos frissan i måndags och både klippte och färgade håret och så hade frissan i nåt klet som luktade. Det är sannolikt det som fått Lilla Dottern ur form. Och då tar det nog ett par dagar innan hon repar sig.

Jag hade inte en tanke på det. Inte förrän igårkväll när jag började fundera över ifall det fanns något hemma som var förändrat, eftersom Lilla Dottern reagerade direkt på morgonen... Typiskt! Jag vet att Lilla Dottern en gång tidigare fått "jobbigt att andas" när jag tonade håret med skumtoning. Det hade jag helt glömt bort inför att jag skulle färga håret hos frissan.

Så, nu gäller det att lägga denna händelse på minnet och se till att boka tid hos frissan när barnen ska vara hos sin pappa lite extra.

Avvaktan

Och knappt har vi hunnit börja med nästa steg i skolprovokationen förrän Lilla Dottern är påverkad av något. Förhoppningsvis ett virus, eftersom hon klagar över nästäppa och lite ont i halsen. Men, det gör ju att vi måste avvakta och inte kan fortsätta provocera. Och tiden går.