Jag har varit på intervju för nyansökan jag gjorde på vårdbidraget. Idag fick jag träffa en annan av deras handläggare och det var ett helt annat bemötande än förra året. Kvinnan idag var i femtioårsåldern, hon var synnerligen ödmjuk och verkade förstå vad jag pratade om när jag beskrev Lilla Dotterns problem. Nu tror jag kanske inte att hon ger mig helt vb iallafall ;-) men det lät inte omöjligt att få ett halvt iallafall.
Den här gången var jag ensam utan maken vid intervjun. Jag hade inte förberett mig mer än att jag hade tagit fram mina gamla anteckningar, min överklagan och så det nya med SHR-diagnosen. Jag hade dessutom packat ner de mediciner Lilla Dottern använder och visade för handläggaren vilken vardag vi har i medicinväg. Dessutom förklarade jag att jag har ansvar för att veta vad hon behöver och när. Vissa av hennes mediciner använder hon dagligen, i vissa fall ska vi byta ut mot andra när så behövs, andra mediciner används vid behov och då måste jag veta när och hur och i vilken dosering jag ska använda dem. Anapen verkade ha en extra tyngd och trots att jag berättade att vi har den för säkerhets skull så var det tydligen viktigt.
Själv tycker jag att allt annat väger betydligt tyngre, alla problem kring maten och att vi måste handla på olika ställen, att vi måste sanera så fort det varit någon här som har djur hemma, krånglet med parfym/kemikalier som gör att vi har svårt att åka någonstans med Lilla Dottern och att vi hela tiden måste vara nåbara ifall något händer med henne, alla möten med skolan för att få det att fungera för henne där osv.
Hursomhelst så kändes handläggaren betydligt mera sansad och hon verkade ha mycket mera koll än förra årets. Det kändes skönt!
Sorg som vågor och skeppshaveri
10 år sedan