Utsatt

Jag hämtade Lilla Dottern vid lunch idag och då satt hon ensam och väntade. Klasskamraterna hade redan gått till matsalen. Jag var inte sen, men de andra barnen hade gått tidigt. Det är så svårt att inte tycka att hon får betala ett högt pris, så svårt att inte tycka att hon blir väldigt utsatt.

När hon kom hem deklarerade hon att vi var tvungna att skynda oss, för hon ville inte komma för sent. "För idag känns det som att jag går i skolan på riktigt när alla barnen är i klassrummet". Lilla Dotterns klass har bytt klassrum med barnen som går i det klassrum Lilla Dottern tål. Hon får en dag på det här sättet. En dag! En dag då hon får känna att hon går i skolan på riktigt. Den andra tiden är hon utanför. Satt på undantag.
Klasskamraterna säger att de inte vill byta klassrum. Lilla Dottern säger att hon inte blir ledsen, men att hon blir sur på dem. Sur för att de inte har förstått. "För det har dom inte, mamma".

Hon tvingas bli så stor, ansvarstagande och klok. Hon får inte längre vara barn. Nu ska hon orka stå upp för att klassen ska byta klassrum på grund av henne. Det är svårt att tro att hon inte kommer bli utsatt.

Kalas nummer två

Jag har pratat med en av mammorna som ordnar helgens andra kalas och med den informationen jag har idag ser det ut som att Lilla Dottern kommer kunna vara med! Hon hade ställt in sig på att inte kunna vara med, eftersom det var i en miljö som inte egentligen är ok för henne. Men, förutsättningarna är ändrade och nu ska barnen vara utomhus och DET klarar ju Lilla Dottern borta lika bra som hemma. =)

Det känns skönt att kunna låta Lilla Dottern vara som andra barn, även om hon kommer medicinera i förväg och ha egen mat och extra mediciner med sig.

Rätt

Det var precis som jag trodde. Man kommer inte alls att flytta klassen innan terminen är slut. Och det får mig att börja fundera över hur det faktiskt ska bli till hösten...

Men, är det inte typiskt att jag ska få veta det via fröken H och inte av rektorn...?

Skola

Skola imorgon igen. Och jag vågar inte lita på att Lilla Dottern inte blir ensam så jag har lovat att följa med. För hennes skull och för min. Jag vill inte att hon ska vara utsatt. Jag vill inte att hon ska vara ensam.

Hon är trygg i att jag följer med. Jag mår bättre av att göra det. Men gagnar det saken? Kommer det att göra att skolan ser till att kamrater finns på plats redan på morgonen när det är dags? Kommer Lilla Dottern få någon undervisning eller är det enbart förvaring imorgon också?

Jag är kritisk, mycket kritisk till hur skolan har skött Lilla Dottern efter att hon blev sjukskriven. Jag är glad för att Lilla Dottern har extremt lätt att lära och att vi tillsammans har kunnat se till att hon inte behöver gå om ett år. Men, det har inte varit tack vare skolan. Det har varit tack vare mig och framför allt tack vare Lilla Dottern.

Lunch

Vilken underbar känsla att sitta och prata med någon som precis förstår Lilla Dotterns problem. Vilken underbar känsla att inte behöva förklara in i minsta detalj för att den andra redan vet och har varit med om samma sak. Vilken underbar känsla att känna att man inte är ensam.

Jag har lunchat tillsammans med en mamma vars barn är mer allergisk än Lilla Dottern och som i mångt och mycket kämpar med samma saker som vi gör. Tiden sprang iväg så jag glömde klockan och missade att tiden för parkeringen hade gått ut. Nu gick det bra och jag såg inte en enda parkeringsvakt och hade heller inte fått p-böter.

Men, lunchen gav mersmak. Det är en sak att ventilera i skrift och det var en annan sak att ventilera i talade ord, när man får direkt återkoppling på det man säger.

En timma

Eller iallafall 55 minuter satt vi ensamma i grupprummet idag. Jag är LESS. Så in i vassen LESS på skolan som inte tar oss på allvar.

Tanken har aldrig varit att Lilla Dottern ska sitta ensam i grupprummet med mig. Tanken har varit att hon ska ha klasskompisar och undervisning. Det här är till och med sämre än två timmars hemundervisning per vecka. Och inte blev det någon bättring av att sköterskan pratade med rektorn eller att jag pratade med fröken H.

Jag kan inte påstå att jag känner mig trygg i att skicka Lilla Dottern ensam till skolan nästa vecka.

Usch!

Osnäll

Jag ledsnade på att vara snäll. Jag bestämde mig för att bli besvärlig. Jag bestämde mig för att ställa krav. Jag bestämde mig för att ifrågasätta. Jag bestämde mig för att bli obekväm. Allt efter ett telefonsamtal med rektorn på Lilla Dotterns skola, där jag fick uppfattningen att hon inte tänkte låta Lilla Dotterns klass byta till det klassrum som faktiskt fungerar efter flera dagars provokationer.

Jag ringde rektorns chef. Och jag fick honom att berätta att funktionshindrade barn skulle ha möjlighet att gå kvar i sin vanliga klass nära hemmet och i den skola de tillhör. Han lovade mig att problemet med Lilla Dotterns skolgång ska vara löst innan vårterminen är slut och att han genast skulle ge rektorn i uppgift att sammankalla ett möte med alla parter: mig, rektor, sig själv, läkare och sköterska.

Stenen jag satte i rullning efter telefonsamtalet med rektorn häromdagen har resulterat i att vår sköterska sett till att det blir möte med rektorn, rektorns chef, mig, läkare, sköterska och lärare om en vecka. Hon har pushat på för att Lilla Dotterns klass ska flyttas till det klassrum som fungerar, så snart det bara är möjligt. Redan innan vårterminen är slut. Hon har sagt ifrån att jag inte ska vara ställföreträdande lärare till Lilla Dottern med kamrater under tiden provokationen pågår och jag fortfarande är där. Hon har sagt ifrån att det inte är medicinskt försvarbart att utsätta Lilla Dottern för provokationer i samma byggnad hon blir så sjuk i, även om det är i en annan lokal, trots att det är rektorns önskan. Hon har återigen förklarat samma saker för rektorn som jag och hon och läkaren redan har gjort angående Lilla Dottern och enligt sköterskan fått rektorn att bättre förstå situationen kring Lilla Dottern. Hon har erbjudit sig att komma till ett föräldramöte i Lilla Dotterns klass för att informera kring Lilla Dottern och varför barnen måste byta klassrum. Sköterskan hade fått förklara även Stora Dotterns allergier och barnens genetiska arv och att det inte är jag som hittar på och är hispig. Hon hade även fått svara på frågor som tydligen hade kommit från andra föräldrar om att Lilla Dottern gör vissa saker och inte andra. Sköterskan tyckte sammanfattningsvis att det var ett positivt samtal och att allt kommer att lösa sig med mötet på fredag. Jag hoppas att det blir så.

Som om det inte räckte har jag bett om ett kompletterande läkarintyg att skicka med till Länsrätten och där har jag istället för att vara vag och otydlig, skrivit exakt vad jag vill ha styrkt med läkarintyg. Och när jag ändå höll på bad jag om ett helt nytt inför återansökan av vårdbidraget på samma sätt. Och jag fick bara positiv feed-back på att jag skrivit upp vad jag ville ha styrkt. Detta förvånade mig mycket eftersom jag tror att jag gör fel i de lägena när jag pekar på vad jag vill ha. När jag upplever att jag kräver.

Jag har också bett att få intyg från min arbetsgivare att skicka till fk och när det inte var utformat på ett sätt som jag ville så bad jag om ett nytt, också här med instruktioner om hur jag ville att det skulle vara. Det tar emot när jag, återigen i mitt tycke, anser att jag kräver något. När jag inte är nöjd med det jag fick. Jag tror att jag är besvärlig och att jag uppfattas som jobbig.

Så kontentan av att vara besvärlig, eller iallafall att jag upplever att jag är besvärlig och ställer krav, blir att saker och ting händer och att jag får mer som jag vill. Men också att jag själv upplever att jag är besvärlig vilket ger mig en obehagskänsla. En känsla jag idag kan ha en viss distans till och fråga mig själv om den verkligen ÄR rätt, eller om det månne är jag som är extra känslig i de här situationerna. Svaret blir i de allra flesta fall att jag är extra känslig. Inlärt extra känslig sen barnsben. Och det tar tid att lära om. Lång tid. Men händelser som dessa idag ger ändå mig positiv feed-back och gör det lättare att vara osnäll och kräva även nästa gång. Bra eller dåligt? ;-)