Jag är inte bara allergimamma längre, jag är också mamma till ett barn med AS.
Det blev ett två timmar långt möte. Läkaren, psykologen och kuratorn skulle redogöra för vad de kommit fram till och varför. Läkaren förklarade att Lilla inte är helt enkel att bedöma. Hon är komplex och svår och har dessutom sin svåra allergi som har styrt henne under så många år. De tester hon gjort är inte entydiga. Hon är tämligen jämn, men har ett par saker som ligger långt över det normala. Hon har tagit väldigt lång tid på sig, vilket har gjort att hon får en lägre poäng på testerna enligt psykologen. Ett vanligt npf-barn är väldigt ojämn i testerna, men det finns alltid undantag. Och Lilla tycks vara ett sådant. Psykologen menar att Lilla inte uppvisar några tendenser till koncentrationssvårigheter i testsituationerna och därför är inte en adhd-diagnos aktuell. De hade lyckats enas kring AS och det som talar för den bedömningen är vår beskrivning, att Lilla inte uppvisar ett åldersadekvat socialt beteende och vissa av testresultaten.
Vi fick tre val: stanna kvar på bup och träffa deras konsult. Remitteras åter till barnmottagningen för att träffa deras konsult. Avsluta här och nu.
Det var tydligt att läkaren inte hade berättat för bupparna att vi redan hade bokat tid till barnmottagningens konsult och vi spelade med. Vi "valde" att bli återremitterade till barnmottagningen. Fördelen med det är att vi får behålla vår egen läkare och att vi får tillgång till den hjälp som de har på mottagningen. Hade vi stannat kvar på bup hade vi blivit av med vår läkare, psykologen ska gå på mammaledighet och den enda som skulle vara kvar var kuratorn. Och henne vill jag helst aldrig se igen.
Kuratorn ja... Hon gav ett mycket pressat intryck och förklarade när det var hennes tur att sammanfatta vad hon kommit fram till, att hon hade misslyckats med sin utredning och att hon inte hade tillräcklig information, att hon behövde mer information, stöd och handledning innan hon kunde lämna sin rapport.
Jag kan bara spekulera, men jag tror att hon fått backa på det hon hade att rapportera. Jag tror att läkaren har pratat med henne inför mötet och avstyrt hennes analys. Det var klart och tydligt att läkaren tog mitt/vårt parti flera gånger i mötet, när psykologen och kuratorn ville få Lillas problem att vara "relationsproblem".
Han använde också det vi beskrev om Lilla igår som bevis för sin tes och förklarade lika mycket för oss som för psykologen och kuratorn att det beteende hon uppvisar stödjer tanken att hon har en npf-problematik.
Så här står vi nu. Med en aspergerdiagnos och ett kommande besök hos en npf-specialist för att se om hon kanske ändå har adhd, vilket vår läkare tycker, och om och isåfall hur vi ska medicinera det. Det jag saknar är en plan framåt. Så långt hann vi inte och nu är tanken att vi ska vänta tills efter specialistbesöket. Februari är nästa mål.
