Det blev skolavslutning precis som vanligt, med den skillnaden att Stora nu faktiskt slutade sexan och byter skola till hösten. Hon är stor nu, Stora. På riktigt! Det var samling i klassrummet med tårta, fröken och tal. Fröken hade skrivit dikter till vart och ett av barnen. Hon hade också sparat de brev barnen skrev till henne i år 2, när de skulle presentera sig själva för henne – nya fröken. Nu fick barnen tillbaka dem. Det var väldigt fina dikter och väldigt roliga brev. Och barnen bjöd generöst på sig själva och kunde fnissa åt sin märkliga stavning och roliga meningsbyggnad.
Till hösten börjar Stora högstadiet, i en annan skola på en annan ort. Förändring.
För Lilla blev skolavslutningsdagen jobbig. Hon bröt ihop på kvällen. Allt var jobbigt. Allt var tungt, svårt och eländigt. Och när jag frågar och försöker förstå, så består det jobbiga i att hon inte vet vad hon ska göra nästa dag, när skolan är slut och det inte finns några rutiner. När allt är ledigt, fritt och man kan göra vad man vill, det där man brukar tycka är skönt, det upplever hon som skrämmande. Utbrottet varade i 1,5 timme och hon var helt otröstlig och bad mig hjälpa henne att slippa ha det så jobbigt. "Jag orkar inte ha det såhär mamma, jag orkar inte".
Hon ville inte lägga sig, inte vara ensam, inte sova och absolut inte sova ensam. Hon höll fast mig när jag nattade, jag fick inte gå därifrån. Och så grät hon floder.
Jag undrar om bup kommer förstå, om de kommer att se, i höst?
Sorg som vågor och skeppshaveri
10 år sedan