Äventyr

Igår var vi på stan för att fixa en del saker inför skolstarten på måndag. När vi var på väg uppför en rulltrappa tog jag ett par steg uppåt och Lilla Dottern gjorde samma sak. Skillnaden var att hon snubblade. Lilla Dottern ser dåligt och hon har lite svårt med avståndsbedömningen och det blev nog för svårt för henne i rulltrappan. Jag hörde att hon föll och sen sa hon med skräck i rösten: Mamma, man ser benet! Jag vände mig om och tittade och såg bara att hon hade skrapat upp litegrann på benet och så fortsatte vi upp för trappan. När vi kom upp tittade jag på hennes ben och insåg att hon med all sannolikhet hade rätt. Man såg in till benet! Det hade börjat blöda, men ändå inte så farligt som man kunde tro med tanke på att hon har sin blödningsdefekt. Jag fick henne att sitta på en soffa och sen sprang jag för att leta rätt på personal i butiken som kunde hjälpa mig med förband. Stora Dottern hämtade maken som stod utanför affären och pratade i telefon. Vi fick hjälp med första förband och jag var förbluffad över att det blödde så lite som det gjorde.

Sen följde en stunds funderande på hur vi skulle göra. Kunde vi bara åka hem med henne, eller borde någon titta på hennes ben? Fanns det någon jouröppen vårdcentral eller var vi tvungna att åka till akuten? Jag hade ingen lust att sitta på en akutmottagning i onödan och jag hade heller ingen lust att ta tid från mer viktiga patienter som kanske behövde läkartiden bättre än oss. Men, till slut bestämde jag mig för att vi fick åka till närmaste akutmottagning. På första akutmottagningen fick vi vänta ett par timmar innan en läkare tittade på såret och tyckte att det var för brett för att sy och remitterade oss vidare till barnakuten.
På barnakuten blev det mer väntan innan barnkirurgen bedömde att det visst gick att sy ihop såret. Lilla Dottern fick rejält med bedövning runt såret och blev sen sydd med åtta stygn och blev försedd med snyggt bandage om benet.

Och jag som funderade över om vi ens skulle åka till läkare...

Vårdbidrag

I fredags kom förslaget på vårdbidrag efter nyansökan. Ett halvt vårdbidrag utan merkostnader blev nya handläggarens bud. Och jag känner mig rätt nöjd. Jag tror att jag måste överklaga, mest som formalia, eftersom jag redan har överklagat förra beslutet och där detta nya förslag inte har beaktat det som är överklagat till Länsrätten. Om det är så att jag får rätt i Länsrätten, antar jag att jag måste ha överklagat även det nya förslaget om jag ska kunna få igenom det efter Länsrättsdomen.

Överklagan till Länsrätten kan visst ta ytterligare ett halvt år, upp till ett år innan det är klart. Jag har börjat fundera över hur jag ska hantera själva förhandlingen, eftersom jag har bett om att få vara med. Jag tror att jag ska göra en repris på det jag gjorde när jag var på senaste intervjun hos fk. Jag tog med alla mediciner Lilla Dottern har utskrivna och där jag måste veta vilken medicin hon behöver när. Jag tog med allt, la upp på bordet framför handläggaren. Det blir mycket mera tydligt när man faktiskt kan se och inte bara hör talas om att det är flera olika mediciner. Jag tänker också ta med matdagböcker, symtomredovisningspapper och hela Lilla Dotterns pärm med dokumentation kring allergierna. Jag upplever att andra förstår på ett bättre sätt när man kan visa tydligt vad vi måste göra varje dag för att ha en möjlighet att utreda Lilla Dotterns alla allergier/överkänslighetsreaktioner.
Ett tag funderade jag på att ta med Lilla Dottern för att visa på att det är ett barn, en människa och inte ett objekt vi pratar om. Men, först vet jag inte om man får göra så, sen riskerar jag hennes hälsa om jag tar med henne i en miljö där jag inte har en aning om hur det är, så jag har bestämt mig för att avstå.
Jag har inte en aning om hur det här kommer att gå till. Jag vet inte om jag bara kommer att få svara på frågor eller om jag kommer att ha möjlighet att berätta om hur vårt liv ser ut och hur Lilla Dotterns allergier påverkar oss.

Hur som helst så har jag bestämt mig för att jag ska se på Länsrättsförhandlingen som något jag kan lära av. Utbildningssyfte. Det blir mindre jobbigt för mig så. Och mindre krav. Jag tänker ge fk en match, men jag tänker inte låta det sänka mig. Min hälsa måste vara viktigare än annat.

Fem dagar

Nu har det gått fem dagar utan havre och tyvärr är Stora Dottern inte helt frisk i magen trots allt. Jag vet att det kan ta längre tid än så och jag vet också att hon varit extra utsatt eftersom vi inte har varit hemma under tiden, utan varit hos morfar och hälsat på. Även om han försöker göra rätt, trots att han och hans sambo inte tror på att flickorna är allergiska, så finns hela tiden risken för kontamination. Han har inte tänket att man måste använda separata bestick till maten, eller att hela tiden måste hålla isär allt under tiden man lagar allergimat. Men, han gör så gott han kan och jag är glad att tjejerna inte har anafylaktiska reaktioner. Det värsta som händer är att de får ont, inte att de riskerar livet.

Men, tankarna finns att vi inte har hela facit iallafall. Kanske är det så att hon har fler saker hon inte tål. Och hur länge ska man kämpa innan man bestämmer sig för att prova eliminationsdiet även på henne? Eftersom jag vet hur det fungerar och jag vet hur mycket jobb som krävs av mig och Stora Dottern så känner jag mig tveksam. Men, är det egoistiskt att tycka så? Kanske har hon bara ytterligare ett par saker som vi måste ringa in och där själva utredningen kommer att gå snabbt och att det inte är någon större påfrestning, eller blir det som för Lilla Dottern där det handlar om ett flerårigt projekt? Det kan man ju inte veta. Och jag vet inte om jag vill veta det heller...

Havre

Efter att ha lusläst Stora Dotterns matdagbok har jag nu dragit slutsatsen att det sannolikt är havre hon inte tål! När vi har pratat om skillnaden mellan kosthållning hemma och hos pappa har hon bara berättat om matfettet på mackan och pålägget. Hon har inte sagt att pappa inte köper någon mjölkersättning, men det insåg jag snart när jag läste matdagboken för veckorna med honom i sommar. Hon har inte ätit havrekuddar, inte druckit havremjölk och inte heller ätit den typen av bröd som vi äter hemma. Hennes pappa har lyckats hålla henne strikt havrefri i flera dagar utan att veta om det. Och det är då hon mått så bra i magen!

Nu håller vi helt strikt havrefri diet och hon är klart bättre. Frågan är om det inte kan vara så att havren har krockat med ärt-och baljsläktingarna och att hon egentligen tål dem? Det får bli nästa sak att reda ut. Först av allt får hon bli helt frisk i magen, sen ska vi provocera lite av varje!

Och som alltid så hoppas jag just nu att vi har hittat allt och att Stora Dottern ska få må bra. Riktigt bra igen!

Snävt

Nu får Stora Dottern sojalecitinfri kost. Igår tog jag bort Mildas mjölkfria margarin och bytte mot det mjölkfritt Keiju. Och redan idag säger Stora Dottern att magen mår bra. Det känns lite konstigt. Tänk om jag har hållt i en reaktion med att ge henne Milda mjölkfritt?

Vi får väl se vad de närmaste dagarna utvisar. Det vore ju väldigt skönt att få henne helt ok tills vi ska tillbaka till barnmottagningen om en dryg vecka. Då kommer jag också kunna veta vad jag behöver ha på intyget till skolan. Och jag antar att jag behöver ta kontakt med bambapersonalen redan innan de börjar skolan, annars gissar jag att Stora Dottern kommer att bli utan lunch första dagarna.

Problemet är att det börjar bli ganska snävt även för Stora Dottern, även om det inte på långa vägar är som för Lilla Dottern. Men, det faller bort många färdiga, enkla lösningar och så godis, glass, läsk och choklad. Det gäller att leta upp någorlunda likvärdiga alternativ och sen får vi improvisera. Just nu står det flädersaftglass och päronsaftglasss på infrysning i frysen. Jag hoppas att de blir tillräckligt goda så att det kan fungera som substitut för henne när vi andra äter pinnglass.
Vanlig glass gör vi med GoGreens vaniljsås och så smaksätter vi den med saker hon tål, som hackad choklad eller polkagrisar. Jag har ett recept på fantastiskt god rabarberglass, som man egentligen använder grädde och äggula till, men jag hade en fundering på att byta det mot vispbar havregrädde och lite vaniljvisp och se om det kan bli gott?

Vad gör man inte för att få ge barnen goda alternativ?

Känslig

Förra gången vi grillade gjorde jag ett test med Stora Dottern. Jag var inte särskilt noga med att hålla kalkonen för sig och Stora Dotterns mat för sig. Jag trodde inte att det skulle hända något. Jag trodde inte hon var så känslig. Och jag ville veta.

Några timmar efter maten började hon må illa. Sen var hon som om hon hade fått värsta influensan. Det tog några dagar sen repade hon sig. Och då var det dags för nästa grillmiddag. Vi grillade fläskfilé, kycklingfilé och majskolvar. Vi separerade inte de olika dietkosterna för sig den här gången heller. Och Stora Dottern blev lika sjuk en gång till.

Nu vet vi. Hon tål inte ens yttepyttesmå mängder fågelkött. Små mängder ger stort utslag.

Och det värsta är att det inte bara är fågelköttet som hon är lika känslig för utan även ärt- och baljväxter. Jag är där att jag faktiskt funderar även över sojalecitinet. Hon har varit i stort sett helt ok hos sin pappa över sommaren och där vet jag att hon äter Keiju, utan sojalecitin och inte Mildas mjölkfria med sojalecitin. Vi har för enkelhetens skull valt att låta Lilla Dottern äta en sorts mjölkfritt margarin på mackan och Stora Dottern en annan sort, för att komma undan kontaminationsrisken med att två använder samma margarinpaket. Men, jag tänker byta för Stora Dottern nu och låta henne äta Keijun utan sojalecitin och se vad som händer.

Tyvärr har hon en långsammare återhämtningsfas än Lilla Dottern. Så efter varje gång Stora Dottern fått en reaktion tar det ungefär en vecka att reparera magen och humöret. Och det känns väldigt länge.

Uppfräschat!